Tomhet

Jag är så ovan med känslan av tomhet. Känslan av att vilka ord jag än väljer så räcker de inte till. Mina ord har ingen makt längre. På jobbet har de haft för mycket makt tyckte många. Så de tystade ned mig. I mitt liv Då var orden något som studsade mot en svart avgrund och försvann helt utan nytta och helt utan att de hade någon betydelse för mottagaren.

I min föräldraroll nu har orden tagit slut. Argumenten och lösningarna har presenterats och jag får vänta i tysthet.

Jag försöker att inte ge ord utan handlingar till Kärleken för orden, kan som sagt sa slut. Men känslan finns där.

Känslan av kärlek finns. Känslan av sorg finns. Känslan av ilska finns. Känslan av orättvisa finns. Känslan av otillräcklighet finns. Känslan av att vara osynlig finns.

Idag skulle jag kunna skriva om den fantastiska utvecklingen som hände igår. L lärde sig säga STOL. Precis som det skall låta! Eller att Jag och S har haft en helt fantastisk pusselbyggarstund på morgonen idag.

Men kroppen orkar inte. Hjärnan orkar inte. Idag är jag bara tom och kan nog bara förmedla den känslan vidare. Men kanske kan det ge något för någon. Kanske är jag inte ensam om att inte alltid sprudla. Inte alltid le. Inte alltid leverera. Utan bara vara. Någonstans bredvid någon annan.