Jag åkte som 18 åring över Atlanten själv för att bosätta mig i ett annat land med mer eller mindre helt främmande människor.
Jag har med mycket smärta lyckats slussa ut 2 underbara barn.
Jag har vågat ta beslutet om skiljsmässa och allt vad det innebär.
MEN inget, INGET är eller har varit så ofantligt skräckinjagande som att behöva köra in bilen i en tvättomat och utstå de 5 minuter som de brutala borstarna far runt bilen. Jag har inte tvättat bilen på 1 år ”själv” just för att jag tycker det är så sjukt läskigt! Puls i 180, skakande händer, skakiga ben, stressad andning och hjärtklappning.
Men så stolt jag blir när jag överlevt! Och bilen blir ren. Inte superren men ren. Får kosta på mig en supertvätt av barnens pappa någon gång ibland för att den skall bli glänsande men det är så dyrt så det kan man inte unna sig allt för ofta.
Dödsångesten har lagt sig och jag samlar mig för nästa utmaning idag… barngympa!
Och det är inte ett dugg provocerande att möta en sovande katt, som legat inne och sovit hela dagen, när lampan tänds så sträcker hon på sig och morrjamar över att jag stör. JÄ*LA katt att ha ett gott liv!!! Ge mig lite av det. Sömn är något jag tar igen när jag blir pensionär tror jag… eller hoppas jag!
Kommenterat på Skilda.nu