STAKEN PÅ BORDEN MEN KAOS ÄNDÅ

Igår hade vi en fullspäckad söndag alla 6. Vi startade tillsammans hemma hos oss och åt adventsfrukost. Det kan låta ljuvligt och perfekt på alla sätt…

Jag och Kärleken hjälptes åt med att duka frukost. Jultabletterna låg på bordet och vi åt vid finbordet i vardagsrummet. Vi tände adventsljusstaken och barnen fick öppna varsit adventspaket. Vi såg på adventskalendern tillsammans och gjorde vi oss iordning för att åka på överraskningsutflykt.

Eller så kan vi ta utan lull-lull varianten och mer hålla oss till sanningen…

Jag fick helt slut efter att ha haft 8 års killmiddag på lördagen städa vardagsrummet och för-duka bordet med filskålar och tabletter för att förhoppningsvis hinna med att äta frukost på söndagsmorgonen innan vi skall iväg. Kärleken och jag hjälptes åt med frukosten, och yes, han tyckte till och med att vi skulle lägga upp smörgåsarna lite finare än bara i påsen för att det var advent, me like! 6 personer runt frukostordet med 14 minuter kvar till Hedenhös som uppfann julen började. KAOS!

Ljuset blev tänt och mitt i frukosten efter tusen handräckningar till varandra för att alla skall få något i skålen, i glaset och på smörgåsen konstaterar vi att adventskalendern börjar. Barnen får flytta sin frukost till lilla bordet framför TV:n. Jag är så stressad att hjärtat slår utanför kroppen. Jag inser att jag inte hinner äta färdigt frukosten om vi skall kunna sitta i bilen inom 32 minuter.

Inget barn har kläder på sig. Ingen vuxen heller. Ja vi sitter inte nakna och äter men ombyte från pyjamas är ett måste på alla 6. Diska 6 skålar, 6 glas, 4 muggar, 6 skedar och 2 smörgåsfat… japp och samtidigt ta bort plasten på chokladkalendrarna som barnen skulle få öppna.

Kärleken sköter sig och sitt. Jag sköter mig och mitt och disken, och packningen inför att barnens kulle till sin pappa efter utflykten.

Flätor skall göras och ögonfransar skall sminkas…

Jag går sönder. Tårarna rinner och tonläget blir allt annat än okej. Kärleken håller om mig. Inser att krisläge uppstått och han säger till barnen att klä på sig och gå i förväg. Han ber dem ta soporna med sig ut och han tar tag i mig och tittar på mig och säger åt mig att andas, räkna till 10 och att han går ut och skrapar bilarna.

Där någonstans borde jag ha vänt. Jag borde ha känt vilken enormt underbar man jag har vid min sida och att alla eventuella små missar, förväntningar som inte blev som jag tänkt osv inte var värda mitt dåliga humör. Jag borde bara känt mig glad och lyckligt lottad över livet och min familj. Idag känner jag så!

Men vi kommer iväg, jag gråter floder i bilen på väg till andra sidan huvudstaden och hinner bråka med S i bilen. Sen var den dosen tom och en kaffe på Statoil kunde liksom vända dagen mot lite ljusare tankar, gladare humör och väldigt trevlig utflykt.

Så adventsstaken kom på bordet, och tändes, men adventsstämningen kanske får lov att infinna sig 2:a advent istället.

Vi mötte upp en släkting till mig och hans familj och hade en väldigt härlig upplevelse med julpyssel och sagostund med glögg i en kåta och efterföljande korvgrillning. Mycket lyckad överraskningsutflykt arrangerad av dem!

Sen har ju det varit en stor händelse i helgen. L har tappat sin första tand! Och det berättade hon för ALLA hon mötte under hela lördagen och söndagen. Och tand-fen kom och hämtade tanden och bytte ut den mot en guldpeng!