Stjärnorna på Slottet

Jag har med flit låtit bli att börja följa stjärnorna på slottet. Jag har sett så många rubriker och löpsedlar om programmet och kände att jag inte är intresserad av en såpopera a la Big Brother. MEN vilken tur att jag såg en trailer här om dagen inför Leif Adree´s avsnitt. Jag chansade och tittade på det avsnittet på SVT play igår och wow! WOW! Vilket program. Vilken stämning skådisarna emellan och jag blev helt tagen. När det avsnittet var klart kollade jag på de två tidigare som gått under säsongen. Så nu är jag fast helt enkelt.

Jag har ju jobbat på en teater och haft närkontakt med flera av Sveriges kändis elit. Inte överhuvudtaget på privat nivå eller på nära nivå men ändå tillräckligt för att känna, förstå, respektera dem och INTE tro på löpsedlarna. Det här programmet speglar så mycket mer verklighet än det mesta andra som visats.

Jag blev oerhört berörd av Leif historia. Hur den format honom. Hur han tacklat sin ryggsäck förr och nu. Och han sa något klokt som jag helt kände igen mig i… ”jag har gråtit mig förbi det”! Jag tänker på mitt liv DÅ som var allt utom rosa små moln. Jag har gråtit floder, oceaner, men nu är det inga tårar kvar för det. Inte heller ilska eller hat. Sorg och besvikelse kommer nog alltid finns för den delen av livet men att lägga tid och energi på att älta, det har jag gråtit mig förbi!

Igår när jag gick igenom små lådor jag har hemma inför flytten så hittade jag, förmodligen de sista spåren efter DÅ och jag slängde det. Utan att känna någonting. Det kändes rent när jag var klar. Precis som att vara svettig efter en springtur (eftersom jag har så stor erfarenhet av det) och sen få duscha. RENT!

Nu kan jag packa upp med ro i kroppen i min nya lägenhet och känna att det som var DÅ var då och det som är NU är nu!