Jag vågade mig på att åka kollektivt igår. Det är något jag gjort för mycket i mitt tidigare liv. Jag är rätt nöjd med att nu ha en bil. Men lite intressant är det. Det här med mängden människor. Och min egna inställning till den här mängden.
När jag jobbade i Huvudstaden och pendlade minst 3 timmar varje dag då var mängden en självklarhet. Inget konstigt att ha sitt ansikte i en främmande mans svettiga armhåla en het sommardag. Inget konstigt med den ström av människor som rusar & stressar åt alla håll och kanter på T-Centralen. Jag var en av dem. Jag avskärmade mig och gillade läget. Jag led inte, blev knappt irriterad när tågen var försenad. Det var vardag.
Igår kände jag mig som en Bond-Lolla. En tjej, från en liten håla med motionerande pensionärer, som knappt sett en folksamling. Knappt sett ett tåg. Och det här med Accesskort… ge mig en remsa tack!
Jag fick en känsla av att vara förföljd. Att folkmassan skulle attackera mig. Att ljuden av tusentals människor som pratar på samma ställe blockerade min hjärna. Och jag kände mig som om jag legat i koma i flera år och missat utvecklingen. Jag var omodern. Och ville hem till tysta landet. Jag förstod helt plötsligt min mamma. Och det var inte bara positivt!
Haha nu vet jag lite bättre varför maken alltid är så ”eländig” med att åka med kollektivtrafiken… Själv är jag ju van.
[quote name=”Martina”]Haha nu vet jag lite bättre varför maken alltid är så ”eländig” med att åka med kollektivtrafiken… Själv är jag ju van.[/quote]
Vi är ju alla olika så var snäll mot maken där hemma 😆