Så sitter man här, 3 år senare. Kär, trygg & lycklig. Men vad var det egentligen som blev bättre?
Jag har funderat på det här en hel del. Länge. Och kan ärligt säga att det är JAG som blev bättre. Malin 2.0 helt enkelt!
Jag kan städa badkar!
Jag kan bära alla kassarna efter en storhandling!
Jag kan se en hel film med barnen!
Jag kan sortera garderoben!
Jag kan tänka: Jag är värd det här!
Det var ju inte vardagen i mitt fall som var ett problem i mitt äktenskap och kärnfamiljen. Den flöt på som vanligt. På rutin.
Det som nu skulle kunna plockas upp som något som verkligen är annorlunda i par-relationen är att vi pratar, diskuterar, och kommer på lösningar… som båda får jobba på för att helheten ska bli bättre! Båda jobbar, båda bidrar och båda försöker jämka. Det är tuffare, men i min värld ett mer vinnande koncept.
Det jag ser hos många andra par är den dominanta och den som lägger sig. Det är väldigt tydligt i många förhållanden, familjer. Men i vår familj känns det som att vi båda är starka och har viljor som skall bli tillgodosedda. Det är en nackdel i vissa lägen men en stor fördel i helheten!
Och det som har blivit den stora förändringen i mitt liv är att allt får ta tid. Mycket ska ta tid. Vad är det som de säger… det tar 10 000 timmar att bli proffs på något… 10 000 timmar. Om vi då bara slår ut det här på hur många dagar det är så är det 416 dagar, om man skulle jobba dygnet runt.
Jag har känt Kärleken i snart 730 dagar. Och varje sak vi inte har gemensamsyn på måste få sina 416 dagar innan det sitter… eller snarare 832 dagar eftersom vi sover lite också och det är vi redan proffs på. Förstår ni vart jag vill komma? Vi kan inte vara i land med alla olikheter redan, och inte om 10 år heller… utan vi måste bara lära oss att aldrig sluta jobba på dem, och aldrig sluta lyssna på varandra. För varje timme som går känner vi varandra bättre och kommer vara aningens närmare proffs.
Kommenterat på Skilda.nu