Den lilla L som börjar bli stor har fortfarande stödhjul på cykeln. Första gången cykeln kom fram efter vinterdvalan hade L glömt hur man cyklade. Det var (förlåt för att jag ens tänkte det) en underhållande show att titta på. Det griper tag i hjärtat att se hur svårt det kan vara, men anledningen till att man kan stå bredvid och le och titta på är för att hon har sån kämparglöd. Hon blir inte arg. Hon ger inte upp. Hon förstår inte att det är i hennes hjärna svårigheten tyvärr sitter utan hon bara försöker igen. Jag älskar verkligen det med henne.
Men i fredags och idag gjorde vi nya försök och nu sitter den där… trampningen… och så övar hon bromsning. Det som var häftigt att se var att om hon bara kommer iväg på cykeln så cyklar hon utan stödhjulen, så himla duktig och balansen är topp. Men så börjar hon tänka eller så stör något runt om kring så bara skiter det sig. Så ett par veckor till med stödhjul först sen plockas de bort.
Så ett projekt har i alla fall startat och det är att få L att cykla utan stödhjul och att klara av trafiken till mormor & morfar utan en ropande och stödjande mamma bakom.
Kommenterat på Skilda.nu