Jag har ju berört ämnet flera gånger… hur barnen har tagit skiljsmässan och hur den har påverkat dem och kommer påverka dem genom livet. Jag har i och med skiljsmässan och barnen behövt gå igenom min egna uppväxt mycket. En uppväxt i en familj som var en kärnfamilj.En bullbakande hemmamamma & hårt arbetande pappa. Syskon. Det formade mig. Med både bra & mindre bra erfarenheter. Att växa upp med skilda föräldrar påverkar förmodligen lika mycket men på helt andra sätt.
Mina barn har blivit starka ihop. Det var inte jag och mina bröder. Mina barn ser nog helheten som hel så länge de har varandra. Att mamma och pappa bara finns rent fysiskt varannan vecka verkar de köpa, de får oss ju båda två. Och vi finns med dem på heltid även om vi gör det på avstånd…
Mina barn kommer förhoppningsvis ha med sig i sina ryggsäckar att det är okej att ångra sig. Att inse att det som kändes helt rätt idag kan kännas väldigt fel imorgon. Och våga ta befälet över deras egna lycka.
Mina barn ler. De skrattar. De busar. De bråkar. De testar gränser. De gråter. De kramas. Och de säger att de älskar mig, och varandra! Så fast vi gör det i varsit hem, pappan och jag, så lyckas vi fylla deras små kroppar med det som barnuppfostran handlar om. Det hoppas jag att de kommer känna när de tittar tillbaka på sin barndom!
Det jag reflekterat över är tyvärr att de aldrig säger hem. De ska inte hem. De ska till mammas hem eller pappas hem. Hur gör man för att de ska känna sig hemma, det är ju deras hem också! De finns allt som skall finnas i ett hem, men ändå känner de nog på något vis att de aldrig är hemma, så som jag kände när jag var liten och kom hem…. det var ju det skönaste som fanns att få komma hem… det vill jag ge mina barn!
Kommenterat på Skilda.nu