Tisdag eftermiddag var en varm eftermiddag. Solen sken, det var varmt… men den värme jag menar är den som visade sig på samarbetskonferensen på Karolinska sjukhuset i Huddinge. KNUT-teamet (de proffs som utrett L på sjukhuset och följt henne sen hon var 2 år), förskolan med 2 pedagoger och 1 logoped, skolan med 2 lärare och 1 specialpedagogisk ledare, och så vi, föräldrarna var samlade för att göra en sådan korrekt och noggrann överlämning av L till skolan som bara var möjligt.
Och det kändes så bra!
KNUT är underbara människor som på alla sätt och vis har tagit L under sina vingar och hjälpt henne med det som de har varit bäst på. Logoped, specialpedagog, psykolog, arbetsterapeut… ja vad mer kan en unik 6 åring behöva?
Skolan, som visade stort engagemang och intresse över all information som överöstes dem känns som det absolut bästa valet vi kunna gjort för L. Och s för den delen när hösten kommer och han ska få byta till samma skola.
Förskolans personal uttryckte sitt vemod i att behöva lämna ifrån sig L. Hon hör ju hemma hos dem. Det kommer bli tomt utan henne…
Dessa människor, de finns för L, för mig och er andra runt L.
När vi ska säga hejdå och tacka KNUT för den här gången så kommer logopeden fram till mig och försöker trycka in självförtroende i mig och förståelsen för att jag inte kan vara mer hjälte än jag är. Jag kan bara göra det jag hinner och förmår, mer kan ingen kräva.
Specialpedagogen kommer också fram och kramar om mig och säger att hon brukar känna på sig när L är i korridorerna så hon kommer se till att vi ses. Men hon den gudinnan har gett mig så mycket positiv feedback genom åren att jag de dagar jag tvekar på att jag orkar mer, de dagarna plockar jag fram hennes röst och så orkar jag genast lite till.
De här människorna, de är värda så mycket! Jag gick från konferensen helt slut men så varm i hjärtat!
Kommenterat på Skilda.nu