Det är ju så nu att vi oftast är 6 personer som ska göra något tillsammans. Eller 2. 2 går fantastiskt bra och vår vuxensemester i Skåne var perfekt.
Sen kom barnen och resan till Göteborg stod på schemat…
Jag vägrar måla upp en rosa bild av livet som 6. Jag vägrar också lura er som inte är i samma sits och få er att tro att allt gått som en dans. Att det är lätt att sammanfoga två familjer till en. Att det är lätt att vara extravuxen. Att det är lätt att få alla barn och vuxna att må bra. För det är det inte!
Ni som också har gjort den här resan kanske förstår, ni andra kanske kommer lära er något.
Vi laddar upp med samtal innan oss vuxna emellan med planering, matsäck skapande, packningsgenomgång. Vi försökte göra alla rätt. Alla barn fick välja pålägg till mackor, fick ta med sig något leksak, fick sova ordentligt för att vara pigga.
Vi landar i Göteborg och allt är fortfarande okej, barnen har varit duktiga på tåget och de vuxna är sams. So far so good!
Så slår hettan mot oss som en vägguttaget centralstationen…
Liseberg, universum, middagar, vatten, 6 viljor, trötta barn, varma barn, hungriga barn, förkorta besvikna barn, otrygga barn, förvirrade barn, ledsna barn. Och så jag mitt i det där med all planering, känsloinblandning, tolkning, omplanering, hunger… och så den impulsiva Kärleken som bara agerar! KAOS!
Men familjeråd på familjeråd, tårar, enskilda samtal, utskällningar, daltande och en väldans massa frågor följde semestern och till Slut, äntligen, så fick vi alla i fas med leenden och mätta magar, lagom till att det var 6 timmar kvar till hemfärd.
Ex är inte att leka med. Barnuppfostran är brutalt svårt. Uppfostran av extrabarn är ännu svårare för det skall ske i samråd med den biologiska föräldern. Och dessutom påverkas barnen av sin andra förälder som inte går att styra alls. Sååå svårt!
Jag tycker mig var bra på att se barn och läsa av deras behov och det skär i hjärtat när någon av de 4 inte mår bra. Så nu har vi ytterligare jobb framför oss att göra. Att trygga upp och få barnen att se det fina i att vara 6. Vad de får som är bra av det. Vad de får känna och vad de känner måste lyftas.
Så en semester från typ helvetet får man nog säga men med ett fint avslut och en otroligt lärorik upplysning om hur man inte gör och att vi, Kärleken och jag faktiskt kan få det här att bli så bra det är värt att vara för barnen hela deras kommande dagar. Och att vi bil. Vi vill så gärna att alla ska må bra och kommer inte ge oss i den frågan.
Och när extradottern igår på sjön söker sig till mig och min pappa fast hennes pappa fanns en bit bort gjorde mig så glad och stolt och det fick hon höra på kvällen när jag kramade henne, jag tror på att det är så man gör, lyfter det goda!
Jag är helt slutkörd och tar en paus idag från alla måsten rent tankemässigt och gör bara det som barnen orkar och vill idag, uppfostringsdelen måste ta semester i dag!
Kommenterat på Skilda.nu