Man skulle utan tvekan och Facebook tro att jag gått under jord eller rent av trillat av pinnen… men nej… det är varken eller… det är livet bara. Livet som fotbollsmamma, autismspektrum mamma, extraförälder, särbo, nyanställd… ja och inte minst av allt… livet som en extremt tuff domare av mig själv.
Så under den allt för långa tid sedan jag var här senast och lämnade spår har jag gått en boxningsmatch med mig själv. Vem f-n e jag? Och vad vill jag? Vad orkar jag? Vad har jag för värderingar som är viktiga för mig?
Jag avslutade ju ett av de senaste inläggen med en hint om en utmanande semester. Det var bara början… som vi har malt ihop våra liv Kärleken och jag och försökt bilda familj. Tuff jäkla graviditet… utan själva bebisen utan 4 fullt talbara känsliga barn… tårar i litervis… men vet ni… vi ville hela tiden se en lösning.
Vi ville hela tiden hitta ett oss i allt slit. Vi börjar göra det… receptet? Kärlek! Vi hittade den mitt i kaoset med jämna mellanrum och gav den plats… vi börjar ha en grund att stå på nu. En halvfärdig men dock en början.
Jag får använda den här tiden som jag varit borta i olika inlägg framåt för att på något vis kanske kunna stärka någon av er där ute eller bli stärkt av er…
Men jag är on The road again och tänker fortsätta öppna dörren till mitt liv med allt vad det betyder…
Hoppas ni följer med på min resa igen!
Kram
PS! Ligger i badet efter en buggkursmåndag med Kärleken… lyssnar på min och barnens bilmusik… så nu går den så här… ”du kan också glädja andra som på denna jorden vandra…” Timing eller tillfällighet tro?
Kommenterat på Skilda.nu