Sitter på pendeln. Mittemot mig sitter en man med fyllig svart mustasch, buskiga ögonbryn och alldeles för taighta jeans.
Snett mittemot sitter en tjej, eller kille, svårt att avgöra vilket, med rakat hår överallt på huvudet förutom 10 december mitt på hjässan. Långt hår i en knut…
En vacker kvinna kliver på och sätter sig nära mig. Hon har röda stickade vantar med små gröna prickar på. Förmodligen har hon en lika snäll mormor som jag.
På tal om mormor så sitter det en kvinna bredvid mig som faktiskt skulle kunna vara min mormor. Ni vet med regelrätt jacka, ryggsäck, eccoskor, scarf. Kort hår och omålade naglar.
Alla dessa intryck! Hur orkar folks hjärnor med det här varje dag? Eller är det bara jag som är för observant och analyserar mina medpassagerare? Kanske borde blunda och vila istället. Men det provade jag igår och när jag då öppnade ögonen på slutstation så sitter en man mittemot mig som jag nästan blev rädd för. Inte för att han på någotvis var skrämmande utan för att jag lyckats skärma bort mig så mycket att jag inte hört att han satt sig där. Vad mer hade kunnat hända innan jag reagerat?!
Kommenterat på Skilda.nu