Hela mitt vuxna liv har jag levt i tvåsamhet. Jag träffade barnens pappa när jag precis fyllt 21 år. Min son kom precis innan jag fyllde 22 år.
Pappan och jag hade ganska lika lägen. Samma inkomst, nya i livet hemifrån, samma syn på vad hemmet behöver.
Vi jobbade oss uppåt tillsammans. Satsade lika mycket. Jämställdhet på bästa vis. Föräldralediga lika mycket. Hushållssysslor lika mycket. VAB lika mycket.
27 år gammal flyttar jag till en egen lägenhet med barn varannan vecka. Livet blev inte som jag föreställt mig. Oj vad det tog tid att landa. Jag hade en trygghet på jobbet. Jag visste att jag skulle klara mig…
För ett år sedan valde jag att flytta igen. Till orten där barnen nu går i skola. Jag byter jobb och är kär. Jag ser att nu äntligen är det min tur att se livet från en ny vinkel och planera framtid.
Så bang!
Livet tog en annan vändning i december. Och den vändningen gör att jag helt har omvärderat allt i livet. Framförallt hur enormt ensam man är som ensamstående mamma. Allt är så skört! Jag är inte ensam egentligen. Jag har ett par fantastiska individer i mitt liv och har fått stöd. Men det är ändå jag som står där ensam med 2 barn och verkligheten.
Detta gör också att rädslan för att någonsin våga satsa igen har krupit sig på och jag känner att trygghet är något helt annat nu än förr.
Vad är trygghet för dig?
Kommenterat på Skilda.nu