Livet tog en vändning våren förra året. Jag trodde att jag gjorde mitt livs bästa val och att jag äntligen fick belöningen för mitt slit. Att livets skattkista öppnades för mig och att framtiden var tryggad. Det skulle visa sig ganska snart att jag hade fel. Att jag tog mitt livs sämsta beslut. Och jag hade aldrig kunnat tro att det skulle resultera i de här känslorna. Den här livsstilen. Den här enorma rädsla, besvikelse och skörhet.
Jag har gått sönder. Flera gånger om och jag faller och faller gång på gång.
Jag har krigat för barnen. För en bättre framtid. För ett liv i trygghet. Krigat för att ge mina barn kvalitet & Kärlek. Visdom & Kunskap. Utveckling & frihet.
Jag har tappat greppet. Greppet om tron på mig själv. Greppet om tryggheten. Greppet om en framtid. Jag står och stampar i samma grop nu som i höstas, skillnaden är att gropen bara växer. Blir djupare & mörkare och tron på att kravla mig upp till ytan försvinner.
Jag önskar att jag fick en utsträckt trygg hand som leder mig tillbaka. Så jag kan få lugn & ro i mitt liv. Få möjlighet att fokusera på detaljerna om dagarna och inte vara rädd för hur vi ska klara oss. Jag vill inte behöva kriga & ta slut på mig själv för barnens bästa. Jag vill också få möjlighet att njuta. Som alla andra.
Jag kapitulerar och lägger mig platt på marken så får vi se vad som händer!
Kommenterat på Skilda.nu