Jag som resten av Sverige har fått veta att en ung människa dött i cancer. Jag blir så oerhört tagen av rubriker som dessa. Den här mannen som jag överhuvudtaget inte har följt, inte läst bloggen, inte lyssnat på sommarpratet grep tag i mig i bilen i morse. Mamma hämtade mig hos kärleken, bilen är på service, och vi hör nyheterna på radion.
Kristian Gidlund, 29 år, har efter tids kamp mot cancern avlidit! 29 ÅR!!! Jag är 29 ÅR! Jag som precis börjar känna att jag startat livet. Man får inte dö nu. Man får inte dö förrän man är gammal och har rinnande ögon och skrynkel på hela kroppen. Inte ens då skall man behöva bli tagen av cancer utan få sluta sina ögon en natt bara och inte vakna mer. Den här cancern. Den är så brutal. Så oerhört vidrig att jag tycker den skall utvisas till en annan planet!
Den här mannen nu, den fruktansvärt unga begåvade mannen som vi alla får läsa om på löpsedlarna har tydligen haft sin blogg som sin boxningsring under sjukdomen. Han har öppnat sitt innersta för alla som vill läsa. Tänk vad han ska ha fått läsarna att gråta. Jag började nästan gråta när de i radionyheten klippte in en kort kort del av hans sommarprat. Jag ville SKRIKA! Han säger: ”Mina skuldkänslor gentemot mina ofödda barn…” Hjärtat skrynklade ihop sig så jag knappt kunde andas. Han har skuldkänslor mot sina barn som inte ens har blivit till. Jag har skuldkänslor mot mina barn som har blivit till att risken för att jag skulle kunna drabbas av något liknande faktiskt finns. Om jag börjar fundera på sånt här blir man hypokondriker direkt. Jag stänger genast av den delen av hjärnan MEN jag vill skicka en varm och innerlig hälsning till de som igår förlorade en alldeles för ung person.
Och till alla de som kämpar eller har en nära som kämpar, jag önskar jag kunde ta kampen i från er, kasta den till Jupiter och ge er hälsa och ett långt liv!
Kommenterat på Skilda.nu