Det är tydligen idag flest ansökningar kommer in om skiljssmässa mätt per dag och år. Panelen på Nyhetsmorgon igår diskuterade varför de tror att idag är just den dagen. Jag svarade direkt till Kärleken:
”För att man efter sommarsemestern känner sig helt säker på att lusten, orken, gnistan är slut och det inte finns något kvar att bygga på, rädda. Men så vill man ändå inte ge upp sista hoppet innan man har gett det en tidsfrist. – Vi ger det fram till jul. Vi kämpar och går och pratar hos någon och åker på en liten weekend någonstans. Och om det inte hjälper så skiljer vi oss efter jul. Vi ger barnen en sista jul som en hel familj!”
Mycket möjligt att det finns oändligt många fler anledningar än denna, men så var det för oss. Fast egentligen skulle den sista julen ha varit den som var året innan. Det sista året var mest tragiskt. Och den sista julen som en hel familj… ursäkta mig men hur j*vla hel är en familj där de vuxna försöker hålla en fasad på båda släktmiddagarna men så snart de sitter i bilen på väg hem planerar vem av dem som skall åka iväg till någon annan eller ta en lång promenad så de får vara ifrån varandra under resten av kvällen? Hur hel är en familj som försöker åka på familjesemester i början av december för att ge barnen en vintrig känsla med pulka och Tomteland och föräldrarna pratar inte med varandra. De sover i varsit rum, med varsit barn och har lagat den mesta maten innan de åkte för att slippa stå i köket ihop och kan istället bara kan värma upp maten och stunden kring middagsbordet blir så kort som möjligt?
Men man vill inte ge upp innan man provat ALLT. Jag tänkte på barnen. Att jag vill kunna säga till dem när de blir äldre och frågar att vi gjorde ALLT. Vi pratade med varandra. Vi pratade med en expert. Vi läste på om vad man kan göra för att hitta tillbaka till varandra. Vi provade det. Vi försökte bo isär en period för att se om hur det skulle kännas. Vi försökte ta en ”pardag” i veckan där vi skulle göra något bara vi. Men när det trots detta ändå känns så tydligt att det som var inte skulle komma åter. Ja då ska man lägga ned. Ge det inte ett år till då. Våga ändra ditt liv!
MEN jag vill väldigt tydligt också säga att jag på alla sätt och vis önskar att en skiljsmässa inte var något jag behövde ha i ryggsäcken. Det gör att jag tagit fasta på något klokt jag hörde av någon för ett par månader sedan:
”En parrelation är som en anställning. Du måste ta hand om den varje dag! Du måste tillåta dig själv att lära dig mer om hur en relation fungerar, hur du själv fungerar och hur din partner fungerar. Du måste lyfta meningsskiljaktigheter på bordet och våga tycka olika. Just att vara olika är en styrka som gör att ni kompletterar varandra. Du själv avgör om anställningen skall vara livet ut. Kanske är du trygg i din arbetsgivare men just tjänsten behöver utvecklas, utveckla den då!”
En stel liknelse kanske men något fick mig att börja tänka annorlunda. Att den där klappen på ryggen när Kärleken fäller ned toalocket (inte för att det är ett problem mellan oss, både för att vi är särbos och för att Kärleken har kommit på en rysligt bra anledning till att just hans toalock inte ska stängas så det står alltid öppet och jag har fått lära mig att inte stänga istället) är lika viktig som feedbacken på när en kollega precis lärt sig en ny arbetsuppgift!
OM ditt förhållande och äktenskap har nått sitt slut, försök lär dig något av det, ta med dig det goda in i en ny relation och lämna det som var dåligt till det förflutna. Efter en eller ett par relationer hoppas jag att du kommer känna som jag… att du har hittat hem!
Att det som är olika bara är för att du hela tiden skall känna att det finns mer att jobba samman och att det som är lika är så äkta att tårarna vattnas av lyckotårar bara av tanken på det!
Kommenterat på Skilda.nu