Simskola?!

Jag fick ett mail från skolan. S går i Åk 2 och det innebär att han ska lära sig simma. Under hela våren ska de åka till badhuset och gå simskola.

Fantastiskt att Sveriges skolbarn har den möjligheten!

Det finns ett MEN och det hände för över 20 år sedan. Vi var på skolresa och jag var lika gammal som S är nu. En liten pojke i klassen under mig försvann. Och han var livlös när de hittade honom. Han klarade sig inte.

Vi var en hel skola, en generation barn som bär den historien med oss i vår ryggsäck. Hur han ligger livlös och blå på klippan och det sprutar vatten ur hans mun när de försöker få igång hans hjärta. Hur skolavslutningen som var dagen efter blev mer en sorglig minnesstund med tårar istället för skratt och lycka.

Den ryggsäcken gör att det här med att släppa iväg min lila älskade 8 åring till simskola med hela sin årskurs, skapar världens största klump i magen.

S vet om varför mamman är lite extra noga med allt som har med vatten att göra. Han vet vad som kan hända. Han vet också hur viktigt jag tycker att det är att man använder flytväst när man ska och att man lär sig simma så fort man kan. Han kan nästan simma. Han tar sig fram nästan 25 m om han har något att vila sig mot när han blir trött.

Jag litar på oss föräldrar, farfar & mormor, och Kärleken. Men hur ska jag kunna lita på pedagoger som jag inte har världens bästa förtroende för i vanliga fall? Jag måste släppa. Och inte låta klumpen ta över. Men jag kunde inte låta det passera helt. Så jag skrev till pedagogen och berättade kort om min ryggsäck. Får se vad hon kommer svara?!

Hur gör man för att inte låta sina egna erfarenheter påverka barnen för mycket? Och hur kommer man som förälder klara av att låta barnen utvecklas och ta eget ansvar med sådant som man som förälder ser som faror!? Potentiella dödsfällor!?