Äta med luktsinnet

Okej… jag erkänner… det är så SJUKT tråkigt att gå på Cambridgekuren. Igår höll jag på att bryta och lägga av. Farmors bakade drömmar höll på att krypa in i munnen på mig. MEN jag lyckades övervinna det och luktade länge på kakan och sen la jag den i burken. L får äta upp den ikväll istället. S sover hos pappan.

Jag vill verkligen äta. Känna smaker och konsistenser. Just nu äter jag allt med ögonen, luktsinnet och fantasin om hur gott allt smakar.

Sitter och planerar påsk-efterrätt till firandet med Extrafamiljen. Sitter också och planerar påsk-lunchen med min mamma & pappa. Superkul att laga mat som jag inte får smaka… Eller? Men hej, det gör i alla fall några andra glada.

Vad drömmer jag om att få äta då? Jo, mest av allt Rotmos & Köttkorv. Farmorlagad. Jag tror bestämt jag ska beställa en första måltid hos henne. Eller en ”första” måltid. För det är ett par dagars upptrappning först där jag får passa mig för att äta fel och för mycket för då kommer jag få ont i magen.

Vägde mig idag också… minus 2 hg sen igår. Det är så himla nära nu att jag klarar mig under nästa magiska gräns redan innan invägningen på måndag när jag köper nya soppor. Så nära… om jag bara går ordentligt i helgen och dricker rikligt med vatten borde jag klara det… 7hg på 3 dagar?!

Jag läste min medbloggares inlägg nyss… som ni hittar HÄR… Hon skriver så bra om att inte äga en våg. Det gör INTE jag heller. Jag väger mig på jobbet. Förmodligen inte bättre, men barnen ser inte i alla fall. Och jag pratar inte om viktnedgången hemma. Jag pratar om hälsan. Att min kropp måste rensas ur och äta specialmat ett tag för att den ska må bättre. Att jag gått till en utbildad man som sagt det. Ja, det kanske är en bit från sanningen, men jag vill INTE tuta i barnen, framförallt S, att det skall bantas och vara fixering av kroppsideal. Han är alldeles för lättpåverkad för att riskera det. OCH dessutom är han redan för kalorimedveten utav sina supertränade släktingar och orienteringskompisar. Så jag försöker fokusera mer på att jag ska komma igång och träna så han hör. Att mamma behöver röra mer på sig. Det gillar han och det bor en liten PT i honom också.

Så jag funderar på att låna ut L till gammelfarmor i en timme i veckan under våren och ta S med mig på en joggingtur. Han orkar, frågan är om jag gör det…?

Jessica skriver också om att man får den kropp man får. Man ser ut som sin mamma och ens barn ser ut som mig. Det stämmer. Verkligen. Men om jag har anlag att bygga mer mage och tuttar än behövligt så tänker jag att jag måste försöka tänka på att vara snäll mot kroppen och försöka stärka den så den inte blir för stor och tung. Då gör den sönder. Och jag har precis läst ett par kloka ord om att saker eller känslor som gått sönder inte kan lagas med ett förlåt, utan man innan det går sönder måste försöka behålla det helt… Hajjar ni?

Så jag vill så gärna säga till mig själv: VAR SNÄLL MOT DIN KROPP OCH ÄT INTE FÖR MÅNGA OSTBÅGAR, GLÖMT INTE HELLER BORT DE LÅNGA PROMENADERNA SOM ÄR SÅ ROLIGA OCH STRESSA INTE SÖNDER DIG!!!

Om jag lyssnar, det får vi se! Om jag jobbar på att älska mig som jag är… ABSOLUT!